shiny, sparkly

On a happier note:




MINE MINE MINE!

Lite rädd för att använda dem eftersom de är vita och jag är expert på att spilla, men anyways. Peppar som fan på att ha pärlkoftan på nyår och vara en tantig snöprinsessa. HAHAHA. Bästa. Älskar pärlor och paljetter, lite onaturligt mycket (inte tillsammans kanske).

Jag har fallit ganska mycket för den här tröjan också:



Det är något med mig och axlar va. Bara jag inte utsätts för axelvaddar så mycket att jag indoktrineras till att tycka det är snyggt så är det nog okej. Hoho. Borde kanske önska mig tröjan i julklapp innan någon försöker snacka mig ur den.

P.S. Bilder skamlöst lånade från H&M.

#darknet

Det tar emot att skriva. Den här bloggen är förknippad med så mycket ångest och ängslan, så många oroliga tankar jag inte vågar skriva ner av rädsla för att de ska besannas om de sätts på pränt. Så många oroliga tankar jag är rädd ska besannas bara för att jag ens erkänner att de existerar. Jag har aldrig påstått att jag fungerar logiskt och mina egna patetiska lugnande ord funkar inte på mig själv, logiken och den allsmäktiga änslan och rädslan tar automatiskt överhanden, logiken kan inte rädda mig undan rädslan i bröstet och huvudet, undan känslorna som helt tar över, alltid. Den där pickande känslan, oron som knackar på och sedan kastar sig in som ett jävla SWAT-team. Ja, jag vet inte, jag borde kanske ta tag i det, jag vet inte hur man gör, jag vet inte om det är livet eller om det neurotiska i mig gått helt överstyr, jag vet inte helt enkelt. Den där tramsiga rädslan att varje inlägg är det sista, att jag slösar tid här och på andra ställen med att göra oviktiga saker när jag kan hålla hans hand och ligga på hans axel - helt oförenlig med insikten att jag inte kan vara klistrad vid en annan människa 24 timmar om dygnet, att det är praktiskt omöjligt och inte vidare bra för min personliga utveckling. Men sedan undergångstankarna, igen. Varför gör jag det här om jag kan göra något viktigare? Varför sitter jag vid datorn, kollar på tröjor, spelar dumma iphonespel, om jag kan lyssna på hans andedräkt? Alltid rädslan att det är sista gången, alltid rädslan att jag inte tar alla tillfällen jag kan att svepa in mig i hela hans varande, hans essens, rädslan att han kommer försvinna och att jag kommer ångra mig och glömma bort den han är och allt vi har. Och jag vet att det inte är logiskt, jag vet, jag vet, jag vet, men rädslan ger liksom inte med sig, den slutar aldrig vara påtaglig, den slutar aldrig vara närvarande. Och det är så jävla energikrävande att alltid vara ängslig. Det är så utmattande, det är så tröttsamt och det är så fruktansvärt jävla kontraproduktivt. Samtidigt känns det som att jag inte kan något annat. Jag har glömt bort hur man lever utan oro i bröstet, det var så längesedan sist och de stunderna har ändå aldrig varat någon längre stund. Och jag vågar inte undersöka det, jag vågar inte peta på det. Tänk så är det såhär det ska vara? Tänk så går alla omkring såhär och pratar bara inte om det? Hur orkar de, hur orkar man, hur orkar jag? Kan jag fungera i minst 60 år till med ständig oro i bröstet? Oron är såklart inte ensam, den är i muntert sällskap, men ska jag acceptera att den ständigt är där? Är det en del av människor, en del av mig eller något jag kan karva bort? Är det en del av min personlighet eller ett långvarigt tillstånd? Och jag känner mig så löjlig. Jag känner mig så jävla löjlig, så jävla tramsig som har det, som inte kan vifta bort det, som gnäller om det, som funderar på det, som ens lever med det, som ens tar upp det, som erkänner dess varande, dess boplats i min bröstkorg.

i change shapes just to hide in this place

Jag får ont i magen av att blogga. Tror hela tiden det är sista gången. Borde kanske sluta helt, vet inte. Känns inte som att jag har något att säga. Det har jag väl känt hela tiden, men det blir mer påtagligt ibland. Jag gör inget intressant om dagarna. De fina stunderna vill jag väl helst ha kvar privat, orkar inte fläka ut mig. Samtidigt vill jag minnas.

Det var sugigt väder igår så vi var inne hela dagen. Skönt. Jag degade runt i säckiga leggings och min rosa plyschtröja från AA, med smutsigt hår och mustofflor från Topshop. Très chic. Frysen blev avfrostad. Jag lagade mat på fri hand, vilket som vanligt inte slutade särskilt väl. Jag är helt matlagningsinkompetent. Kan knappt följa recept. Kan baka dock, hyfsat. Hursomhelst så kan jag inte improvisera fram mat, det blir alltid bränt eller överkokt eller okryddat (eller alla tre). Igår blev det nästan ätbart men tråkigt. Gråter lite. Vill kunna laga mat, fattar inte varför jag inte fått den begåvningen. Den eller något intressant, som en fruktansvärt spännande illustratör, grafisk formgivare eller fotograf. Eller möbeldesigner. Fan vad mycket roligare det vore, om man var asbra på att designa och bygga möbler. Jag kan inte bygga grejer själv för fem öre. Jag kan sätta ihop IKEA-möbler, men det är en helt annan grej. Jag vill kunna sans recept!

Idag har jag degat igen, spelat lite DS och sedan åkt till Malmö och kollat på Arrested Development och ätit goda kakor som Snellzor bakade. Ska inte äta kakor egentligen, men wtf liksom.

Ibland tänker jag att jag bara vill ha fina grejer. Varför skulle jag ha praktiska grejer som är fula? Varför har jag fula väskor? Varför omger jag mig inte enbart med saker som är fina? Jag vet att det här inte är ett särskilt intelligent eller välutvecklat argument men jag är alldeles för trött för det.

Jag lyssnar inte på något längre. Kanske det här. I skolan har jag fått koda extremt lite html. Fattar inte varför vi inte kan få lära oss saker på riktigt. Jag var nog en av de få som tyckte det var intressant, men i alla fall.

För övrigt tycker jag att tredje säsongen av Californication börjat fint och att jag fortfarande får lust att flytta till Kalifornien så fort jag ser inledningen. Sjätte säsongen av Project Runway har däremot varit förhållandevis tråkig och domarna har tagit helt sjuka beslut.

För övrigt har jag sjuka oroskänslor inför framtiden. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv längre. Jag kan inte skjuta upp den här tanken längre, den här ovissheten, jag måste ta tag i den. Jag vet inte var jag ska börja.

min pojkvän älskar mig

Fatta hur mycket min pojkvän älskar mig när han kommer hem med två stora pumpflaskor alcogel. It's love, I tell you! Just nu är jag dock lite freakad eftersom fina Bulle sade att han mådde illa vid 20-20.30-tiden och gick och lade sig. Är ju övertygad om att det är influensan som inte får nämnas vid namn och som kommer att ta kål på oss båda, även om jag logiskt sett vet att sannolikheten är väldigt liten. Är dock lite ängslig över tanken på att gå och lägga mig och sova bredvid honom, samtidigt som jag inte klarar av att INTE göra det. (Både dels för att jag saknar honom för mycket men också dumma tankar som att om han eller jag dör imorgon så sov jag inte bredvid honom och det kommer jag ångra resten av mitt liv). Ja, jag vet, jag försöker sluta men det är så jävla svårt när man väl börjat och hjärnan sätter spinn på allt. Jävla tvångstankar hela tiden. Inte blir det bättre av att jag varit tjock i halsen och hostat idag heller.

Nils kräktes två gånger idag. Inte så fräscht. Hade hunnit glömma de dåliga grejerna med att ha katt (de bra sakerna överväger så överlägset ändå).

Skulle vilja ha ork nog att titta på en film. Helst med Bulle. Nu, i soffan, med mysbelysning (dumma ordet) och katten på golvet. Och smoothie och frukt och handhållande och kyssar. Åh, film.

Jag ska nog sova nu.

tass

Har suttit här i säkert två timmar och väntat på att jag ska orka klä på mig och handla mat. Jag har pasta hemma men inget att ha till, jag har ingen dricka förutom vatten och jag behöver ost till frukosten imorgon. Är så seg och tycker det är så jävla tråkigt att handla mat ensam. Bulle är i Halmstad och hänger med sin mamma, jag är i Lund och hänger med Nils. Han ligger mest på en stol och är tråkig. Ibland tassar han runt lite, ibland vill han bli klappad, ibland vill han ha mat. Om man lämnar toalettdörren öppen går han in där och gömmer sig under badkaret. Det är trångt och smutsigt och jag försöker hålla honom borta därifrån. Han ser så ynklig ut när han ska ta sig ut från under badkaret, han får inget grepp på klinkersgolvet med sina klor och klöser liksom lite irriterat på golvet och kommer nästan ingenstans. Jag känner igen känslan.

Fastnade fascinerat framför Bukowskis Bergmanauktion, tror det är en av anledningarna till att jag sitter kvar (det och det faktum att jag är lat och hungrig och blir asgnällig när jag är hungrig och därför inte orkar handla). En trämodell av Dramaten i skala 1:50 gick för över 1 miljon kronor. Jag har svårt att förstå varför just den blev så dyr, den såg inte så himla speciell ut. Nyfiken på vad resväskan och hans laterna magica går för. Och de balla fotografierna!

Blir så trött av att tänka på att laga mat. Kan koka pasta och slänga på goda saker men jag vet inte, det känns inte som matlagning. Vill äta något ordentligt men orkar inte fixa det. Matlagning alltså. Uh.

Jag älskar dig Sebastian.

Jag fylls av den överväldigande känslan gång på gång, känslan av att älska någon så mycket att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mig själv. Rädslan över att det finns något så jävla oerhört stort och vackert att förlora. Och inte för att jag tror att jag ska förlora det egentligen, men jag blir stundtals lamslagen av rädsla av tanken på att jag kan förlora det. Det är en fruktansvärd, avgrundsdjup känsla. Samtidigt blir jag fascinerad. Tanken på att jag älskat denna fantastiska människa i över fyra år och fem månader, och vetskapen att styrkan inte avtar ens för en sekund. Känslan av att kunna ge allt, vad som helst, för att få vara hans för evigt. Det är skrämmande, fascinerande, vackert och bland det tryggaste jag någonsin känt. Inga ord gör det någonsin rättvisa, det finns inte ett uttryck i världen på något sätt som kan förklara det oerhörda.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Jag är bara så jävla tacksam.

hahahahaha, älska <3

(jag hade inte sagt förlåt om jag menade det)