lördag 22 april 2017

12 yrs

Still love. 

Tacksam. 

fredag 22 april 2016

11 yrs

Still love.

Kan inte önska mig någon bättre att dela mitt liv med.
Jag älskar dig.

onsdag 22 april 2015

10 yrs

Still love.

B sak att säga men att denna man fortfarande pallar med mig är ett smärre mirakel. 


Foto: Ella




onsdag 1 april 2015

1,2

Använde min hjärna för första gången på mycket länge. Har saknat känslan. Skulle vilja uppleva den igen.

My piano

Jag hade någon vag tanke men desto starkare känsla om hur vissa låtar och framför allt skivor alltid kommer vara en del av ens liv. Lyssnade på Biggie och blev påmind om Diana Ross och då tänker jag alltid på "Diana" (1980). Min pappa tycker om den skivan och jag hörde den väldigt mycket när jag var liten, speciellt på någon bilsemester då han spelade den till leda (han spelade alla bilsemesterskivor till leda, hade max tre han bytte mellan vilket blir ganska intensivt om man åker bil i två-tre dagar eller ännu värre - en vecka - i sträck). Jag minns inte om mamma gillade den ens, jag vill tänka det men hon är mer för soul än disco så jag tror egentligen inte det. Oavsett så gillar jag att bli påmind om den skivan av flera anledningar. Dels för att pappa gillar den och för att den känns så otypisk honom. Det gör mig glad. Jag tycker om de där små udda diskrepanserna hos människor. Ja, allt det där som gör någon mänsklig men också mystisk och typ svårförklarlig. Min pappa är väldigt mycket olika saker och med tanke på att han är 50-talist är det egentligen inte chockerande att han kan tänkas gilla disco, men det är ändå något med just den skivan som känns så udda? Jag vet att han mest gillade Upside down och det kommer ju knappast som en chock (jag undrar hur många tusen gånger jag hört den låten), men jag vet ändå att vi lyssnade på hela skivan.  Den andra saken jag gillar är tanken på att mamma också skulle gilla den. De har lite överlappande smak, just när det gäller soul, men egentligen tror jag de gillar ganska olika musik. Har inte hört dem prata om eller spela musik på väldigt länge, men pappa spelade mest soul när jag var yngre (jag kan inte hör I heard it through the grapevine utan att tänka på honom och att han förklarar titeln för mig i vårt förra vardagsrum) och mitt minne av mammas musiksmak är mer 80- och 90-talspop som Orup, Adolphson Falk, Fine Young Cannibals och en massa annat. Jag vet att de gillat annat också men det står still i huvudet. Minns att mamma verkligen tyckte om en soulsamling som hette 35 soulklassiker 1970-1975 (tror pappa gillade den också). Jag minns det som att de hade hört den ute på en klubb (när själva samlingen kom på 90-talet) och fastnat för den för att den påminde dem om låtar de gillade när de var yngre. Det tredje jag gillar är hur den nu har blivit en del av mig. Allt bilåkande med den skivan i bakgrunden, när jag var barn, och jag har en allmänt fin känsla av sol, att hänga med mina föräldrar, att vara älskad.

Dvärgen frågade oss vad vi bestod av. Det var inte så längesedan men jag minns inte vad jag sade. Ångest och soulmusik kanske.

Läste förresten ut Flickvännen igår. Älskade den. Blev nyfiken på recensionerna för jag misstänkte att människor skulle vara ganska judgy (det första min kollega sade var "Blir man inte bara arg av att läsa den?"). Det var en gnutta moralpanik och lite buhu dålig feminist-bashing. Kände inget av det när jag läste boken alls. Tycker Ramqvist är en sådan fantastisk stilist, älskade boken. Tyckte den fångade en massa känslor jättebra och trots att det är en typ av liv jag inte vet något om fanns det ändå så många känslor att känna igen sig i. Inte för att litteraturen alltid ska vara något man kan spegla sig själv i och blablabla, och inte för att jag i något liv ens hade varit Karin,  men ändå. Hade saker varit annorlunda hade jag kunnat resonera som hon. Jag hade kunnat vara någon som eftersträvade vissa av de sakerna. Jag tyckte den var fantastisk oavsett. Älskar Ramqvist undersökande av olika människor och (kvinno)roller.

onsdag 25 februari 2015

Lemonad

Jag tror jag påbörjade någon årets bästa-lista för att summera förra året men det gick inget vidare. Gillade typ ingenting märkte jag, med det krossande undantaget Jenny Offill - Dept. of Speculation som fan ta mig direkt blev en ny favoritbok. Älskade boken, älskade språket, krispigt och starkt och glimrande och vackert och ALLT. Fy satan vad den boken kändes. Sedan gillade jag Den andra kvinnan av Therese Bohman också, men inte på samma sätt. Offill verkligen kändes i kroppen, Bohman kändes i huvudet.

Nu prokrastinerar jag som vanligt, tänkte skriva någon typ av ansökan till ett jobb jag inte kommer få (och på senaste tiden dessutom inte ens tror att jag klarar av, vilket gör mig måttligt peppad). Vi började titta på Moonrise Kingdom, hade inte sett den sen vi såg den på bio. Den är bara 1.29 men herrejävlar vad lång den känns? Öppnade fönstret i alla fall och släppte in kylan, det blev en så perfekt stämning. Perfekt kyla. Äter kokostoppar jag gjorde i måndags, det var en asbra kombo med filmen och den kalla låt det bli vår-luften. 

De senaste veckorna har jag inte kunnat sluta tänka på och förtära citrusfrukter i alla tänkbara former (frukt, juice, lemonad, yoghurt, etc). Jag vet inte riktigt varför jag är så bisarrt sugen på det hela tiden. Man tycker ju att det borde gå över när man väl vältrar sig i det, men det har det inte gjort än.

Att jag ens orkade baka i måndags (bakade förutom kokostoppar även sockerkaka) var för att jag kunde sluta kl 15 och vara hemma 16... Händer typ aldrig, och isåfall bara på fredagar, då jag ändå är helt jävla slut efter en arbetsvecka. Bless. Nu är jag astrött igen, har inte gjort ett jävla crap hemma på två dagar. Bara sovit och producerat disk jag inte orkat förflytta till diskmaskinen. På den nivån är det.

Ah, okej, jag måste säga något mer jag gillade från 2014: BOYHOOD goddamn. Fy vad jag älskade den. Kände mig helt privilegierad som fått ta del av någon annans liv och uppväxt på typ tre timmar. Kändes så på riktigt. Alltså verkligen älskade den filmen. 
Annars var det de tre resorna som var bäst: Helsingfors med Basse och Dvärgen, Budapest med Basse, mamma och Julia och Lübeck med Basse, Alle och Ella. 


söndag 30 november 2014

Show dog

Min pappas favoritlek med mig när jag var liten, med eller utan publik, var att fråga mig om jag tyckte bäst om honom eller mamma (eller rättare sagt: om jag var mammas eller pappas). Jag vet inte riktigt varför han tyckte det var så kul, jag uppfattade faktiskt aldrig att frågan var på blodigt allvar för honom, jag vet inte om det egentligen ens var ett sätt att söka bekräftelse. Jag fick aldrig några repressalier om jag svarade det ena eller det andra. Som barn var jag nog först ganska ärlig, men svaret var också skiftande beroende på humör. När jag blev lite äldre och lite mer diplomatiskt lagd kunde jag svara "bådas" eller "min egen". Efter att jag till slut mer eller mindre vuxit upp slutade han med frågan men införde istället nästa fråga: vem av dem som var smartast. Nu var jag tillräckligt gammal för att svara ärligt utan att känna press på mig att behöva vara diplomatisk (det ärliga svaret är att mamma är smartare, med pendangen att pappa är det klassiska "smart på ett annat sätt", i det här fallet, för att använda en underbart föråldrad term, gatusmart). Denna fråga har han fortsatt med sedan dess, sporadiskt, ibland inför publik, ibland utan. Igår var det dags igen, nu med publik. Som 28 år gammal och nuförtiden ganska luttrad inför pappas alla upptåg (jag har upplevt en del, hört om fler, de räcker för några livstider om), så skulle han visa upp mig (eller oss?) inför någon typ av bekant. Jag märker att han är stolt över mig, eller om han nu är stolt över sig själv som fått så förträffliga barn, det är lite oklart, men han pratar om min utbildning (i vaga termer för han har inte riktigt koll) och om Sebastian och hur vi båda är så himla smarta. Sedan kommer frågan.
Och ja, jag svarar ju mamma, blixtsnabbt, för det är så självklart.
Pappa håller såklart med. Vi vet alla att mamma är klart smartast i familjen, det är inte ens en tävling och har aldrig varit.
Pappas bekant frågar honom om jag är lika smart som mamma.
Jag svarar lika snabbt nej, pappa dröjer någon halvsekund innan han svarar nej. * Han säger något mer här som jag inte riktigt minns, något i stil med att nej, riktigt lika smart som mamma är jag ju inte, även om det nog är hyfsat nära, fattas några procent där.
Ja, säger jag och ler milt. Jag har ju dina gener också.



* (Detta är inte en prestigeförlust från min sida, jag kommer aldrig vara lika smart som mamma och har sedan länge accepterat detta, men jag hyser kanske förhoppningar om att vara smartare än pappa vid samma ålder).

onsdag 29 oktober 2014

Förresten

Alltså förlåt men eftersom jag inte uppdaterat den här bloggen mer än typ två gånger per år de senaste åren så kommer man ganska snart långt bak bland inläggen och jag såg precis att jag 2011 skrev att Real Estate - It's real var årets låt och det stämmer fan fortfarande. Alltså den var säkert årets låt 2011 men helvete vad bra den fortfarande är! Jag vet inte varför den är så fängslande egentligen för ytligt sett är det en ganska ordinär poplåt, men det är väl något med sättet han sjunger "it's real as far as I can see" som är så himla fint. Eller bara "believe me when I say it's real" (ja, det blir lätt tjatigt när man skriver det, man måste höra).

För övrigt försöker jag läsa tusen böcker samtidigt vilket alltid innebär att jag läser noll och är konstant stressad. Böckerna är egentligen inte så himla krävande men jag är stressad och har ingen ro i kroppen. Skulle vilja vara hemma några dagar och bara läsa. Har en läsdag nu i november men den är så långt fram känns det som och jag måste ta mig igenom en okänd hög med böcker för att hitta något värt att tipsa om till två bokprat tills i början av december. Måste ha bra böcker att tipsa om. Just nu försöker jag läsa Nätternas gräs, We are all completely beside ourselves och tänkte börja på Utan personligt ansvar (såg att den kom som e-bok assnabbt, score). Får se hur det slutar. Plus att jag har typ två bokcirkelböcker också (en normal, en kort).

tisdag 28 oktober 2014

If you ain't runnin' game

Alltså går igenom gamla bloggar (det jag hittar vilket är typ inget eftersom jag bloggat tusen gånger på tusen ställen under tusen namn och har minne som en guldfisk), eftersom jag försöker rota upp låtar jag gillat. Efter lite detektivarbete lyckades jag i alla fall hitta min gamla livejournal och förlåt men hur kan jag ha glömt att jag hade det genialiska namnet GANG OF ONE bara för att jag gillade Gang of Four och kände mig lone wolf (sanning med extrem modifikation)? Heter aldrig så bra saker nuförtiden. Hade uppenbart bättre fantasi när jag var 20 än nu känner jag. Eller skitsamma, jag tog det säkert någonstans ifrån.

För övrigt är alla inlägg jättetråkiga och det enda jag listat ut att jag lyssnade på hittills är Frank Wilson - Do I love you vilket jag redan kom ihåg ändå.

Haha, förlåt, hade gjort en topp 50 låtar-lista också!!!!
Tror nästan jag gillar alla fortfarande även om de inte spelas upp i huvudet när jag ser titeln. Etta är för övrigt Bela Lugosi's dead, så jag måste känt mig väldigt indie när jag rankade låtarna. Också: tragedin att jag inte har med Say my name med Destiny's child?? Men att mf Polyphonic Spree är med???

Haha, bad Sebastian ge mig något ur "chipsskåpet" och han blev så roligt förolämpad över att jag inte sade "skafferiet". Bah let's be real...

Vet inte om jag någonsin träffat en annan människa som erkänt att de gillar chokladdoppade gelébananer. Är det en tantgrej? Som bridgeblandning?

Alltså förlåt men önskar seriöst att hörlurar kom med typ ett munskydd också så att man kunde sitta och skråla med ashögt när man lyssnade på musik utan att störa andra.

tisdag 22 april 2014

9 yrs

Still love.