min pojkvän älskar mig

Fatta hur mycket min pojkvän älskar mig när han kommer hem med två stora pumpflaskor alcogel. It's love, I tell you! Just nu är jag dock lite freakad eftersom fina Bulle sade att han mådde illa vid 20-20.30-tiden och gick och lade sig. Är ju övertygad om att det är influensan som inte får nämnas vid namn och som kommer att ta kål på oss båda, även om jag logiskt sett vet att sannolikheten är väldigt liten. Är dock lite ängslig över tanken på att gå och lägga mig och sova bredvid honom, samtidigt som jag inte klarar av att INTE göra det. (Både dels för att jag saknar honom för mycket men också dumma tankar som att om han eller jag dör imorgon så sov jag inte bredvid honom och det kommer jag ångra resten av mitt liv). Ja, jag vet, jag försöker sluta men det är så jävla svårt när man väl börjat och hjärnan sätter spinn på allt. Jävla tvångstankar hela tiden. Inte blir det bättre av att jag varit tjock i halsen och hostat idag heller.

Nils kräktes två gånger idag. Inte så fräscht. Hade hunnit glömma de dåliga grejerna med att ha katt (de bra sakerna överväger så överlägset ändå).

Skulle vilja ha ork nog att titta på en film. Helst med Bulle. Nu, i soffan, med mysbelysning (dumma ordet) och katten på golvet. Och smoothie och frukt och handhållande och kyssar. Åh, film.

Jag ska nog sova nu.

tass

Har suttit här i säkert två timmar och väntat på att jag ska orka klä på mig och handla mat. Jag har pasta hemma men inget att ha till, jag har ingen dricka förutom vatten och jag behöver ost till frukosten imorgon. Är så seg och tycker det är så jävla tråkigt att handla mat ensam. Bulle är i Halmstad och hänger med sin mamma, jag är i Lund och hänger med Nils. Han ligger mest på en stol och är tråkig. Ibland tassar han runt lite, ibland vill han bli klappad, ibland vill han ha mat. Om man lämnar toalettdörren öppen går han in där och gömmer sig under badkaret. Det är trångt och smutsigt och jag försöker hålla honom borta därifrån. Han ser så ynklig ut när han ska ta sig ut från under badkaret, han får inget grepp på klinkersgolvet med sina klor och klöser liksom lite irriterat på golvet och kommer nästan ingenstans. Jag känner igen känslan.

Fastnade fascinerat framför Bukowskis Bergmanauktion, tror det är en av anledningarna till att jag sitter kvar (det och det faktum att jag är lat och hungrig och blir asgnällig när jag är hungrig och därför inte orkar handla). En trämodell av Dramaten i skala 1:50 gick för över 1 miljon kronor. Jag har svårt att förstå varför just den blev så dyr, den såg inte så himla speciell ut. Nyfiken på vad resväskan och hans laterna magica går för. Och de balla fotografierna!

Blir så trött av att tänka på att laga mat. Kan koka pasta och slänga på goda saker men jag vet inte, det känns inte som matlagning. Vill äta något ordentligt men orkar inte fixa det. Matlagning alltså. Uh.

Jag älskar dig Sebastian.

Jag fylls av den överväldigande känslan gång på gång, känslan av att älska någon så mycket att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mig själv. Rädslan över att det finns något så jävla oerhört stort och vackert att förlora. Och inte för att jag tror att jag ska förlora det egentligen, men jag blir stundtals lamslagen av rädsla av tanken på att jag kan förlora det. Det är en fruktansvärd, avgrundsdjup känsla. Samtidigt blir jag fascinerad. Tanken på att jag älskat denna fantastiska människa i över fyra år och fem månader, och vetskapen att styrkan inte avtar ens för en sekund. Känslan av att kunna ge allt, vad som helst, för att få vara hans för evigt. Det är skrämmande, fascinerande, vackert och bland det tryggaste jag någonsin känt. Inga ord gör det någonsin rättvisa, det finns inte ett uttryck i världen på något sätt som kan förklara det oerhörda.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Jag är bara så jävla tacksam.

hahahahaha, älska <3

(jag hade inte sagt förlåt om jag menade det)

inte druckit läsk på aslänge, yay me

Hata kontakt med sjukvården, hata vara hypokondrisk OCH ha fel på kroppen. Hata börja böla för vad som helst, hata att bli gnällig av att inte äta ordentligt. Klockan är 23:34 och jag har inte ätit sedan lunchen för elva timmar sedan. Har visserligen druckit två glas juice, men även det var för kanske åtta timmar sedan. Nu kommer Bulle nog hem snart, så jag kan likagärna vänta och käka mackor tillsammans med honom. Det är mycket mysigare.

Oron och angstandet vägs dock upp lite av det trevliga och peppiga svaret från bibliotekarien jag fick tidigare idag (ställde fråga som gäller grupparbete vi håller på med), det faktum att min grupp är så bra, smart och rolig (blir så peppad av att jobba med dem, hoppas vi jobbar ihop hela terminen! hoppas, hoppas, hoppas!), att min pojkvän är världens finaste, förstående, peppande och omtänksamma, att jag börjar längta efter att fixa ugnen och faktiskt laga mat. Äpplekaka! Risotto! Grejer som grillas i ugn! Lasagne!!!!!!!!!!

mitt liv

Jag kan fortfarande börja gråta av den överväldigande känslan av att jag älskar och är älskad.

första person plural, imperfekt

Är asrädd för influensan och har många konstiga och sjuka tvångstankar. Tror att jag kommer dö vad jag än gör. Har funderat i veckor på att skriva ett inlägg, men har hela tiden tänkt att vilket inlägg jag än skriver kommer det att bli mitt sista innan jag dör av influensan. Nu försöker jag motarbeta tvångstankarna och skriva något. Hej hej.

Gjorde om sidan lite, tyckte den var deppig. Nu är jag rädd att jag dör och så kommer sidan alltid se ut såhär. Är det såhär jag skulle vilja bli ihågkommen? Är det inte lite för peppigt om jag ska dö snart? Jag vet att det låter absurt men jag kan inte sluta tänka så, det är ganska besvärligt.

Jag skriver ganska snabbt på tangentbord men jag tycker ändå inte att det går snabbt nog. Jag vet en klasskamrat som är imponerad, men då skulle han bara veta hur mycket lättare det är att skriva hemma än på skolans knasiga tangentbord där jag inte är van vid hur knapparna känns och ligger. Alla tangentbord är olika även om de har qwerty. Det är som med bilar. Typ alla bilar fungerar likadant och kan man principen så kan man ju köra de flesta bilar, men de reagerar helt olika beroende på hur de körts innan. Jag antar att det ger dem karaktär. Det är en anledning till att jag är lite freakad av att köra andra bilar, om man bortser från det faktum att jag inte kört annat än automatväxlad i två år. Eller är det tre till och med?

Har hittat kläder på teh internets jag vill ha, men har inte pengar nog egentligen. Hittat en okej jacka som jag skulle behöva men den är dyr och materialet är inte så hett egentligen. Det gör mig ledsen att behöva lägga massa pengar på något som jag inte gillar till 100%, men jag har så himla svårt att hitta jackor och den är okej även om den är svart och har en jävla huva och är ganska tråkig och karaktärslös. Ju mer jag tänker på den desto sämre låter den. Jag hittade en reakappa också, i någon kraftigt blå färg jag faktiskt inte är så förtjust i (typ kleinblå. Jag gillar inte kleinblå. Jag gillar mjuka, mellanblå, duvblå, marinblå, inte hårda, kalla, skrikiga kleinblå). Den har i alla fall lite mer karaktär, men jag vet ju inget om hur den sitter och om jag passar i den och nämnde jag att jag hatar färgen? Hahaha. Å andra sidan lär jag ju inte se mig själv i kappan så ofta, det är andra som ska lida, och andra verkar gilla kleinblå. (Eller?).

Imorgon ska jag jobba. Hej influensa. Jag borde lagt mig för två timmar sedan men det blev inte av. Hoppas jag hinner somna ändå och inte vaknar helt sinnestrött imorgon. Är lite nervös eftersom jag inte suttit i disken eller stått i receptionen på över fyra månader. Mycket man hinner glömma!