Sökningar som får mig att vilja bli bästis med folk:

"ernst haeckel t shirts"
"drömma om kattungar"
"jag kan inte dansa"

shiny, sparkly

On a happier note:




MINE MINE MINE!

Lite rädd för att använda dem eftersom de är vita och jag är expert på att spilla, men anyways. Peppar som fan på att ha pärlkoftan på nyår och vara en tantig snöprinsessa. HAHAHA. Bästa. Älskar pärlor och paljetter, lite onaturligt mycket (inte tillsammans kanske).

Jag har fallit ganska mycket för den här tröjan också:



Det är något med mig och axlar va. Bara jag inte utsätts för axelvaddar så mycket att jag indoktrineras till att tycka det är snyggt så är det nog okej. Hoho. Borde kanske önska mig tröjan i julklapp innan någon försöker snacka mig ur den.

P.S. Bilder skamlöst lånade från H&M.

#darknet

Det tar emot att skriva. Den här bloggen är förknippad med så mycket ångest och ängslan, så många oroliga tankar jag inte vågar skriva ner av rädsla för att de ska besannas om de sätts på pränt. Så många oroliga tankar jag är rädd ska besannas bara för att jag ens erkänner att de existerar. Jag har aldrig påstått att jag fungerar logiskt och mina egna patetiska lugnande ord funkar inte på mig själv, logiken och den allsmäktiga änslan och rädslan tar automatiskt överhanden, logiken kan inte rädda mig undan rädslan i bröstet och huvudet, undan känslorna som helt tar över, alltid. Den där pickande känslan, oron som knackar på och sedan kastar sig in som ett jävla SWAT-team. Ja, jag vet inte, jag borde kanske ta tag i det, jag vet inte hur man gör, jag vet inte om det är livet eller om det neurotiska i mig gått helt överstyr, jag vet inte helt enkelt. Den där tramsiga rädslan att varje inlägg är det sista, att jag slösar tid här och på andra ställen med att göra oviktiga saker när jag kan hålla hans hand och ligga på hans axel - helt oförenlig med insikten att jag inte kan vara klistrad vid en annan människa 24 timmar om dygnet, att det är praktiskt omöjligt och inte vidare bra för min personliga utveckling. Men sedan undergångstankarna, igen. Varför gör jag det här om jag kan göra något viktigare? Varför sitter jag vid datorn, kollar på tröjor, spelar dumma iphonespel, om jag kan lyssna på hans andedräkt? Alltid rädslan att det är sista gången, alltid rädslan att jag inte tar alla tillfällen jag kan att svepa in mig i hela hans varande, hans essens, rädslan att han kommer försvinna och att jag kommer ångra mig och glömma bort den han är och allt vi har. Och jag vet att det inte är logiskt, jag vet, jag vet, jag vet, men rädslan ger liksom inte med sig, den slutar aldrig vara påtaglig, den slutar aldrig vara närvarande. Och det är så jävla energikrävande att alltid vara ängslig. Det är så utmattande, det är så tröttsamt och det är så fruktansvärt jävla kontraproduktivt. Samtidigt känns det som att jag inte kan något annat. Jag har glömt bort hur man lever utan oro i bröstet, det var så längesedan sist och de stunderna har ändå aldrig varat någon längre stund. Och jag vågar inte undersöka det, jag vågar inte peta på det. Tänk så är det såhär det ska vara? Tänk så går alla omkring såhär och pratar bara inte om det? Hur orkar de, hur orkar man, hur orkar jag? Kan jag fungera i minst 60 år till med ständig oro i bröstet? Oron är såklart inte ensam, den är i muntert sällskap, men ska jag acceptera att den ständigt är där? Är det en del av människor, en del av mig eller något jag kan karva bort? Är det en del av min personlighet eller ett långvarigt tillstånd? Och jag känner mig så löjlig. Jag känner mig så jävla löjlig, så jävla tramsig som har det, som inte kan vifta bort det, som gnäller om det, som funderar på det, som ens lever med det, som ens tar upp det, som erkänner dess varande, dess boplats i min bröstkorg.