pease porridge

För dem som gillar ärtor (köp genom bilden):


Foto: herflyinghorses

best friend's arm

När jag ändå sitter och förhalar.
De senaste dagarna har det hänt något mycket märkligt.
Jag har lyssnat på Pavement*. (Ja, lita på inte på last.fm, det är Sebastian som spelat Dennis Wilson). Det märkliga med detta är att jag ALDRIG lyssnar på Pavement annat än på våren. Jag tror det är ljuset, jag vet inte, men jag tänker: vår - skejtare - randiga tröjor - 90-tal - indierock. Och så fungerar det. Det är ett tecken lika säkert som snödroppar. Varje vår lyssnar jag också på Blurskivan "Leisure". Jag lyssnar aldrig på den annars (den är klart mer ointressant än de andra), men varje vår måste jag höra den.
Jag har funderat lite på det här Pavementmysteriet och jag tror att allt är Californications fel. Introt (både låten och videon) till andra säsongen är genialiskt fint. Inledningen är typ tio gånger så bra som serien. Varje gång jag ser inledningen tänker jag bara på att jag måste flytta till Kalifornien och bli en asspinkig tjej med långt hippiehår och jeansshorts som går runt och fotograferar skejtare med välanvända, randiga t-shirts, slitna skor och mörkbruna pottfrisyrer. Det är alltid ett varmt vårljus och man hänger vid stranden, sitter på bord och typ äter burritos. I verkligheten skulle jag inte vilja vara asspinkig, ha hippiehår eller bo i Kalifornien (jag skulle antagligen hata det). Men just när jag ser Californicationintrot är det allt jag kan tänka på. Vår, sol, amerikanska skejtare från nittiotalet. Det känns lite som en töntig Gus van Sant-film, men i mitt huvud är det väldigt fint.

* När jag säger lyssnat på Pavement så menar jag "Wowee Zowee".

inte igen, snälla

Jag lyssnar ofrivilligt på Judas Priest just nu. Pojkvänner och deras idéer, alltså.

skola - titta bort

Det här med skolarbete alltså.
När jag har lagom mycket att göra, och viss press på mig (som igår) så gör jag det. Idag, när jag har ännu mer att göra och ännu mer press tycker man att det rimliga alternativet vore att fortsätta med skolarbetet. Men jag kan inte. Jag vet inte om det är prestationsångest eller vad men jag bara stänger av. Får inget gjort. Sedan jag kom hem strax efter 16 har jag lyckats att producera ett stycke text, istället för kanske tre sidor. Till imorgon. Det är inte vidare produktivt. Måste släppa känslan av att allt ska bli så bra som möjligt och bara sätta igång och skriva NÅGOT. Fast varje gång jag gör det blir jag arg på mig själv eftersom något blir så dåligt. Det är en ond cirkel.

strategier i offentliga rum

Vi skulle egentligen till IKEA i helgen, men snö och skola kom ivägen. Igår kom vi kanske 10 meter från huset innan vi båda halkade till och beslutade oss för att gå in i den halkfria värmen igen. Idag har jag skrivit på en deluppgift i ett grupparbete. Det är inte mycket att skriva, men jag tycker inte om grupparbeten jättemycket. Tanken på att de andra fem bedömer allt, rädslan för att texten inte duger, osv. Det är en onödig rädsla men onödiga rädslor är min expertis.

Varje gång jag tittar på bilder från telefonkameran får jag ont i ögonen av kornigheten och grynigheten. Mina ögon har blivit snobbiga.

jag älskar mitt pojkslem

Jag tog på mig fina kläder imorse och kände mig snygg. Under föreläsningen snöade det och jag satt mest och tittade ut genom fönstret. Sebastian kom och mötte mig, han hade paraply och stiliga kläder. Det virvlade flingor och jag höll hans varma hand genom de gamla kvarteren (små hus i pastellfärger, stockrosor på sommaren, vindlande gator). Det kändes som att vi befann oss i en snökula. Bästa känslan. På konsthallen såg vi utställningen Tio Fotografer. Jag fick en ny favoritbild. Jag älskar fotografiutställningar.
Efteråt gick vi och köpte vantar, tittade på böcker och fikade.

Nu är det finalen av America's Next Top Model. Det snöar fortfarande. Jag har allt jag behöver hemma.

Saker jag drömmer om:

* Fina skor, i den här typen av modell. Speciellt de första. De fanns i grönt innan. Dreamy!
* Ett snyggt vinrött nagellack. Letat sedan förra hösten, fortfarande inte hittat det perfekta.
* Att bli rödhårig igen. Min hud pallar det inte så jag gråter lite i smyg, sådär och förbannar min fula bruna hårfärg.
* Att hinna och orka vara såhär fint julpysslig.
* Art deco-broscher, fortfarande. De här skorna från Topshop gav mig lite av den känslan också.
* Broscher från foundling i blekrosa och fantastiskt ljus klarblå.

revolutionary road

Den första trailern var inte lika fin som denna:



Jag antar att Cat Power gjorde en del också. Det var längesedan hon fick mig att känna något starkt, det var en fin överraskning.

down a rabbit hole

Fred Flare är lovely och himla förrädiskt på samma gång. Senast jag orkade kolla frakten var den asdyr, nu tror jag mer att den är krånglig. Hursomhelst hittade jag några himla fina saker jag ville dela med mig av:


foto: FredFlare

Asfin kaninbrosch.


foto: FredFlare

Börs med fint mönster och fina färger.


foto: FredFlare

Galna skivspelaruret!

Dör lite.

retards, look here

Foto: picnic by ellie

Jag älskar de här retarderade rådjuren från picnic by ellie. Skulle vara asfina bredvid skrivmaskinen!

redigeringar som orsakar konflikter

Man skulle ju kunnat tro att jag dog efter redovisningen, men så är inte fallet.

Jag har småpratat med säkert tre klasskamrater den senaste veckan. En chockerande mängd, skulle jag vilja påstå.

Idag har jag sovit förbi allt solljus. Det är inte så hett, men jag fick i alla fall sova något.

current state

Panik, ej ännu förlamande.

det här funkar inte riktigt som jag vill

Jag var precis inne på en blogg och såg en resesammanfattning i bildform. Den var så deprimerande. Det var bara gråa hus i samma tradiga, traditionella vinklar som vanligt. Det fanns inget spännande, inget estetiskt vackert, inget som sade något om resan (såvida inte resan var lika rolig som ett besök i ett arbetsläger, typ). Jag blev så extremt deprimerad av denna bildsammanfattning att jag inte vill ta bilder själv längre. För ve och fasa, är det så andra uppfattar mina bilder?

Jag har möjligtvis ett ämne nu men jag är jobbigt stressad inför talet. Jag måste sätta igång och skriva det omedelbart, men även om det går någorlunda snabbt (tar mindre än en timme) måste jag dessutom öva in det. Lägg därtill sömnstörningar (vaknar flera gånger per natt) och att jag måste gå upp klockan åtta. TJO! Mår redan illa.

nej, vet du vad.

Håhåjaja. Det jag trodde retorikseminarium innebar och det retorikseminarium faktiskt innebär visade sig vara två väldigt skilda saker. Min naiva föreställning om improviserade tal i smågrupper var way off. Hahaha. Istället ska vi hålla argumenterande fyraminuterstal, väl förberedda med målgrupp och syfte och allt, inför hela klassen samtidigt som vi videofilmas. HAHAHA. Jag vill dö. Klockan är kväll och jag har fortfarande inte kommit på ett tjänligt ämne (nej, inte ens ett övergripande ämne) och än mindre ett direkt syfte. Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller hoppas på vinterkräksjuka (allvarligt talat). Jag vet att upplevelsen att tala inför publik är en av de vanligaste rädslorna i det här landet och jag vet att jag inte kommer att vara ensam om att vilja kräkas - men ändå. Jag vill i alla fall ha något normalvettigt och inte alltför privat att säga om jag ändå ska skämmas och staka mig i fyra minuter. Det faktum att jag inte känner min klass bidrar enormt till känslan av otrygghet, men värst just nu är ändå att jag inte ens har ett tal att stå bakom. Jag måste komma på något vettigt och inte alltför tråkigt och/eller oseriöst att argumentera för, och det är mycket svårare än jag trodde det skulle vara.

*plats för allmän frustration, lite självhat, ganska mycket oro, ännu lite mer gnäll*

Måtte jag bara hitta ett ämne.

var tar era djur vägen?

Jag jobbar på att få tillbaka mitt hår till dess tidigare fluffighet, men jag vet inte riktigt hur det går. Det är mest skatbo just nu. Trassel. Det började bli platt för ett tag sedan, jag vet inte riktigt hur. Det kan ha att göra med att jag började kamma mig. Hursomhelst trivs jag inte med mitt hår som platt. Det passar mig inte, varken fysiskt eller psykiskt. Jag har alltid identifierat mig som en person med stort fluffigt hår.

Jag tror jag behöver en stavmixer.

Efter att ha sett Thirteen Eighty Five's småfina bilder från Holy Land har jag blivit ganska besatt av stället. Det är en gammal övergiven religiös temapark som hade sin storhetstid på 1960- och -70-talen. Här kan man läsa mer och Här finns en massa bilder. Det har blivit ett ganska klassiskt övergivet, konstigt ställe nu och är väl ganska känt, men jag känner en viss underlig spänning när jag ser bilder därifrån. Jag dras dit lite av någon anledning. Det känns obehagligt.

De senaste två dagarna har jag börjat bli sjuk igen. Det är drygt och jobbigt. Har sovit extremt dåligt och konstigt och inte mått bra alls. Jag måste vara i skolan om åtta timmar men givetvis kan jag inte somna än. Förutsägbart. Jag ska trotsa piggheten och försöka gå och lägga mig i alla fall. Jag har blivit bekant med proceduren "vrida, vända, hosta, stirra i taket" samt sova max 15 minuter/timme. Ska se om jag kan sova en hel timme i sträck utan att vakna. Det blir en utmaning.

Har hittat asfina kläder jag behöver. De skriker till mig. Jag har inte råd, men när har jag någonsin, egentligen.

key players

pizza



monopol



fifties husband



emot



dansösen



fåfänga hönan

I can make you excited

Den här videon (och boken) får mig att bara vilja jobba med typsnitt och formgivning resten av mitt liv.

ring, ring

Jag borde nog byta ringsignal. Eller personalisera. Just nu har jag Flairs "Trucker's delight" som standard, men det är jobbigt eftersom jag nu hört de första kanske femton sekunderna av den typ trehundra gånger. Resten av låten är bättre. Jag har funderat på att ha något skrikcatchy från ett Katamari-soundtrack, men jag vet inte hur mycket hysteri jag orkar i telefonväg. Jag antar att det vore finast att tilldela alla en personlig ringsignalslåt (det är möjligt att ni skulle kunna få önska om ni kom med bra och VÄRDIGA, SERIÖSA önskningar - hör du det ALLE?!) och det skulle ju onekligen vara ganska praktiskt. Just nu är det bara Sebastian som har en egen låt (Beirut "Elephant Gun").

Nu har jag blivit med Telia, vänner. Nu kan ni ringa mig för glatta livet.

jag blir kär igen varje gång jag ser honom le.

Jag är nog för trött egentligen och det är definitivt för sent, men jag vill inte tappa känslan och tillfället.
Helgen har varit mycket fin. På lördagen: ett mycket snabbt besök av Märta, sedan vidare till farmor med lillasyster. Där åt vi rostbiffsmackor, kakor i mängder, pratade och tände ljus och tänkte på mormor. På kvällen åkte vi hem till Ella i Södra Sandby, lagade fantastiska pizzor, gjorde origami och spelade spel. Åkte hem vid fyra på morgonen.
På söndagsmorgonen väckte Sebastian mig med frukost på sängen. Resten av dagen var en perfekt söndag. Tv, kyssar, hämtmat. Dagen har varit så fin att jag inte är riktigt redo att lämna den och lägga mig, trots att jag ska upp tidigt.