10 yrs

Still love.

B sak att säga men att denna man fortfarande pallar med mig är ett smärre mirakel. 

Foto: Ella

1,2

Använde min hjärna för första gången på mycket länge. Har saknat känslan. Skulle vilja uppleva den igen.

My piano

Jag hade någon vag tanke men desto starkare känsla om hur vissa låtar och framför allt skivor alltid kommer vara en del av ens liv. Lyssnade på Biggie och blev påmind om Diana Ross och då tänker jag alltid på "Diana" (1980). Min pappa tycker om den skivan och jag hörde den väldigt mycket när jag var liten, speciellt på någon bilsemester då han spelade den till leda (han spelade alla bilsemesterskivor till leda, hade max tre han bytte mellan vilket blir ganska intensivt om man åker bil i två-tre dagar eller ännu värre - en vecka - i sträck). Jag minns inte om mamma gillade den ens, jag vill tänka det men hon är mer för soul än disco så jag tror egentligen inte det. Oavsett så gillar jag att bli påmind om den skivan av flera anledningar. Dels för att pappa gillar den och för att den känns så otypisk honom. Det gör mig glad. Jag tycker om de där små udda diskrepanserna hos människor. Ja, allt det där som gör någon mänsklig men också mystisk och typ svårförklarlig. Min pappa är väldigt mycket olika saker och med tanke på att han är 50-talist är det egentligen inte chockerande att han kan tänkas gilla disco, men det är ändå något med just den skivan som känns så udda? Jag vet att han mest gillade Upside down och det kommer ju knappast som en chock (jag undrar hur många tusen gånger jag hört den låten), men jag vet ändå att vi lyssnade på hela skivan.  Den andra saken jag gillar är tanken på att mamma också skulle gilla den. De har lite överlappande smak, just när det gäller soul, men egentligen tror jag de gillar ganska olika musik. Har inte hört dem prata om eller spela musik på väldigt länge, men pappa spelade mest soul när jag var yngre (jag kan inte hör I heard it through the grapevine utan att tänka på honom och att han förklarar titeln för mig i vårt förra vardagsrum) och mitt minne av mammas musiksmak är mer 80- och 90-talspop som Orup, Adolphson Falk, Fine Young Cannibals och en massa annat. Jag vet att de gillat annat också men det står still i huvudet. Minns att mamma verkligen tyckte om en soulsamling som hette 35 soulklassiker 1970-1975 (tror pappa gillade den också). Jag minns det som att de hade hört den ute på en klubb (när själva samlingen kom på 90-talet) och fastnat för den för att den påminde dem om låtar de gillade när de var yngre. Det tredje jag gillar är hur den nu har blivit en del av mig. Allt bilåkande med den skivan i bakgrunden, när jag var barn, och jag har en allmänt fin känsla av sol, att hänga med mina föräldrar, att vara älskad.

Dvärgen frågade oss vad vi bestod av. Det var inte så längesedan men jag minns inte vad jag sade. Ångest och soulmusik kanske.

Läste förresten ut Flickvännen igår. Älskade den. Blev nyfiken på recensionerna för jag misstänkte att människor skulle vara ganska judgy (det första min kollega sade var "Blir man inte bara arg av att läsa den?"). Det var en gnutta moralpanik och lite buhu dålig feminist-bashing. Kände inget av det när jag läste boken alls. Tycker Ramqvist är en sådan fantastisk stilist, älskade boken. Tyckte den fångade en massa känslor jättebra och trots att det är en typ av liv jag inte vet något om fanns det ändå så många känslor att känna igen sig i. Inte för att litteraturen alltid ska vara något man kan spegla sig själv i och blablabla, och inte för att jag i något liv ens hade varit Karin,  men ändå. Hade saker varit annorlunda hade jag kunnat resonera som hon. Jag hade kunnat vara någon som eftersträvade vissa av de sakerna. Jag tyckte den var fantastisk oavsett. Älskar Ramqvist undersökande av olika människor och (kvinno)roller.

Lemonad

Jag tror jag påbörjade någon årets bästa-lista för att summera förra året men det gick inget vidare. Gillade typ ingenting märkte jag, med det krossande undantaget Jenny Offill - Dept. of Speculation som fan ta mig direkt blev en ny favoritbok. Älskade boken, älskade språket, krispigt och starkt och glimrande och vackert och ALLT. Fy satan vad den boken kändes. Sedan gillade jag Den andra kvinnan av Therese Bohman också, men inte på samma sätt. Offill verkligen kändes i kroppen, Bohman kändes i huvudet.

Nu prokrastinerar jag som vanligt, tänkte skriva någon typ av ansökan till ett jobb jag inte kommer få (och på senaste tiden dessutom inte ens tror att jag klarar av, vilket gör mig måttligt peppad). Vi började titta på Moonrise Kingdom, hade inte sett den sen vi såg den på bio. Den är bara 1.29 men herrejävlar vad lång den känns? Öppnade fönstret i alla fall och släppte in kylan, det blev en så perfekt stämning. Perfekt kyla. Äter kokostoppar jag gjorde i måndags, det var en asbra kombo med filmen och den kalla låt det bli vår-luften. 

De senaste veckorna har jag inte kunnat sluta tänka på och förtära citrusfrukter i alla tänkbara former (frukt, juice, lemonad, yoghurt, etc). Jag vet inte riktigt varför jag är så bisarrt sugen på det hela tiden. Man tycker ju att det borde gå över när man väl vältrar sig i det, men det har det inte gjort än.

Att jag ens orkade baka i måndags (bakade förutom kokostoppar även sockerkaka) var för att jag kunde sluta kl 15 och vara hemma 16... Händer typ aldrig, och isåfall bara på fredagar, då jag ändå är helt jävla slut efter en arbetsvecka. Bless. Nu är jag astrött igen, har inte gjort ett jävla crap hemma på två dagar. Bara sovit och producerat disk jag inte orkat förflytta till diskmaskinen. På den nivån är det.

Ah, okej, jag måste säga något mer jag gillade från 2014: BOYHOOD goddamn. Fy vad jag älskade den. Kände mig helt privilegierad som fått ta del av någon annans liv och uppväxt på typ tre timmar. Kändes så på riktigt. Alltså verkligen älskade den filmen. 

Annars var det de tre resorna som var bäst: Helsingfors med Basse och Dvärgen, Budapest med Basse, mamma och Julia och Lübeck med Basse, Alle och Ella.