hur kan man inte älska en sådan vän?

ett fall och en lösning

Skriver kaxig ansökan.

Ja, jag vet då int'

Det ligger ett jobb ute nu. Ett jobb jag verkligen vill ha, och som jag skulle kunna vara bra på. Det tror jag inte att de vet eller tror, de tror inte det om mig, det är inte vad de väljer att se. Men gnäll gnäll. Jag måste söka det senast imorgon och det har legat ute några veckor men jag kan nästan bara inte. Jag kan inte skriva en ansökan. Jag känner mig helt förlamad. Jag skrev en för några veckor sedan och den blev dålig och de kallade inte ens mig på intervju. Och nu måste jag skriva en ny, och de känner mig, de vet vem jag är, men de vet inte hur mycket jag vuxit sedan senast. De vet inte hur mycket jag klarar av, hur många idéer jag faktiskt kan få och vad jag kan bidra med. Och jag vet inte hur jag ska kunna förmedla det. Och det är inte gnäll så, det är inte "buhu de gillar mig inte", det är bara vetskapen av att de har en bild av mig som inte nödvändigtvis överensstämmer med den jag är nu, yrkesmässigt. Alla säger att det är bra att de känner mig, att det ger mig förtur, men det gör det inte. De känner inte mig som jag fungerar nu, de känner mig som jag fungerade då. Innan jag fick riktiga arbetsuppgifter, innan jag fick riktigt ansvar. Allt sådant jag visste att jag klarade av om de bara släppte garden och gav mig chansen. Fast de gjorde de aldrig. Jag fick chansen annorstädes men annorstädes kan inte ha kvar mig efter 15 maj och nu vet jag varken ut eller in.

Uh, den här jävla tidspressen hela tiden. Att man måste göra ett bra jobb och vill göra ett bra jobb och verkligen anstränger sig men att det hela tiden försvåras av att man aldrig kan göra något långsiktigt. Att man aldrig kan planera något ett år framöver, fundera på hur projekt utvecklas, modifiera dem med tiden. Man har några enstaka månader att få ihop allt och ingen chans att följa upp det. Det är så frustrerande! Och det är nu jag börjar bli varm i kläderna, efter lite drygt fyra månader. Det tog typ fyra månader att få in allt, få ihop rutinerna, börja tänka själv. Och det är kanske söligt, jag vet inte, men jag är sådan. Jag är sölig. Jag är ingen man gillar eller blir kompis med efter fem minuter, jag är ingen som gör sig bäst i ett första möte, jag är ingen som gör mitt bästa jobb en dag in på jobbet. Jag är en seg räka. Jag behöver tid.

Basse tittar på Cosmos, jag tittar på videor med sminktutorials

Raderade det passaggiga. Look at me ma, all grown up.