När jag ändå sitter och förhalar.
De senaste dagarna har det hänt något mycket märkligt.
Jag har lyssnat på Pavement*. (Ja, lita på inte på last.fm, det är Sebastian som spelat Dennis Wilson). Det märkliga med detta är att jag ALDRIG lyssnar på Pavement annat än på våren. Jag tror det är ljuset, jag vet inte, men jag tänker: vår - skejtare - randiga tröjor - 90-tal - indierock. Och så fungerar det. Det är ett tecken lika säkert som snödroppar. Varje vår lyssnar jag också på Blurskivan "Leisure". Jag lyssnar aldrig på den annars (den är klart mer ointressant än de andra), men varje vår måste jag höra den.
Jag har funderat lite på det här Pavementmysteriet och jag tror att allt är Californications fel. Introt (både låten och videon) till andra säsongen är genialiskt fint. Inledningen är typ tio gånger så bra som serien. Varje gång jag ser inledningen tänker jag bara på att jag måste flytta till Kalifornien och bli en asspinkig tjej med långt hippiehår och jeansshorts som går runt och fotograferar skejtare med välanvända, randiga t-shirts, slitna skor och mörkbruna pottfrisyrer. Det är alltid ett varmt vårljus och man hänger vid stranden, sitter på bord och typ äter burritos. I verkligheten skulle jag inte vilja vara asspinkig, ha hippiehår eller bo i Kalifornien (jag skulle antagligen hata det). Men just när jag ser Californicationintrot är det allt jag kan tänka på. Vår, sol, amerikanska skejtare från nittiotalet. Det känns lite som en töntig Gus van Sant-film, men i mitt huvud är det väldigt fint.
* När jag säger lyssnat på Pavement så menar jag "Wowee Zowee".
Kul att du tycker det, introt till Cali är annars väldigt hatat men jag tycker också det passar fint med den allmänna sleazekostymen. Och fastän den gått runt i cirklar en del så tycker jag att andra säsongen har varit över förväntan och väldigt underhållande.
SvaraRadera