nej, vet du vad.

Håhåjaja. Det jag trodde retorikseminarium innebar och det retorikseminarium faktiskt innebär visade sig vara två väldigt skilda saker. Min naiva föreställning om improviserade tal i smågrupper var way off. Hahaha. Istället ska vi hålla argumenterande fyraminuterstal, väl förberedda med målgrupp och syfte och allt, inför hela klassen samtidigt som vi videofilmas. HAHAHA. Jag vill dö. Klockan är kväll och jag har fortfarande inte kommit på ett tjänligt ämne (nej, inte ens ett övergripande ämne) och än mindre ett direkt syfte. Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller hoppas på vinterkräksjuka (allvarligt talat). Jag vet att upplevelsen att tala inför publik är en av de vanligaste rädslorna i det här landet och jag vet att jag inte kommer att vara ensam om att vilja kräkas - men ändå. Jag vill i alla fall ha något normalvettigt och inte alltför privat att säga om jag ändå ska skämmas och staka mig i fyra minuter. Det faktum att jag inte känner min klass bidrar enormt till känslan av otrygghet, men värst just nu är ändå att jag inte ens har ett tal att stå bakom. Jag måste komma på något vettigt och inte alltför tråkigt och/eller oseriöst att argumentera för, och det är mycket svårare än jag trodde det skulle vara.

*plats för allmän frustration, lite självhat, ganska mycket oro, ännu lite mer gnäll*

Måtte jag bara hitta ett ämne.