Jag älskar dig Sebastian.

Jag fylls av den överväldigande känslan gång på gång, känslan av att älska någon så mycket att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mig själv. Rädslan över att det finns något så jävla oerhört stort och vackert att förlora. Och inte för att jag tror att jag ska förlora det egentligen, men jag blir stundtals lamslagen av rädsla av tanken på att jag kan förlora det. Det är en fruktansvärd, avgrundsdjup känsla. Samtidigt blir jag fascinerad. Tanken på att jag älskat denna fantastiska människa i över fyra år och fem månader, och vetskapen att styrkan inte avtar ens för en sekund. Känslan av att kunna ge allt, vad som helst, för att få vara hans för evigt. Det är skrämmande, fascinerande, vackert och bland det tryggaste jag någonsin känt. Inga ord gör det någonsin rättvisa, det finns inte ett uttryck i världen på något sätt som kan förklara det oerhörda.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Jag är bara så jävla tacksam.