Show dog

Min pappas favoritlek med mig när jag var liten, med eller utan publik, var att fråga mig om jag tyckte bäst om honom eller mamma (eller rättare sagt: om jag var mammas eller pappas). Jag vet inte riktigt varför han tyckte det var så kul, jag uppfattade faktiskt aldrig att frågan var på blodigt allvar för honom, jag vet inte om det egentligen ens var ett sätt att söka bekräftelse. Jag fick aldrig några repressalier om jag svarade det ena eller det andra. Som barn var jag nog först ganska ärlig, men svaret var också skiftande beroende på humör. När jag blev lite äldre och lite mer diplomatiskt lagd kunde jag svara "bådas" eller "min egen". Efter att jag till slut mer eller mindre vuxit upp slutade han med frågan men införde istället nästa fråga: vem av dem som var smartast. Nu var jag tillräckligt gammal för att svara ärligt utan att känna press på mig att behöva vara diplomatisk (det ärliga svaret är att mamma är smartare, med pendangen att pappa är det klassiska "smart på ett annat sätt", i det här fallet, för att använda en underbart föråldrad term, gatusmart). Denna fråga har han fortsatt med sedan dess, sporadiskt, ibland inför publik, ibland utan. Igår var det dags igen, nu med publik. Som 28 år gammal och nuförtiden ganska luttrad inför pappas alla upptåg (jag har upplevt en del, hört om fler, de räcker för några livstider om), så skulle han visa upp mig (eller oss?) inför någon typ av bekant. Jag märker att han är stolt över mig, eller om han nu är stolt över sig själv som fått så förträffliga barn, det är lite oklart, men han pratar om min utbildning (i vaga termer för han har inte riktigt koll) och om Sebastian och hur vi båda är så himla smarta. Sedan kommer frågan.
Och ja, jag svarar ju mamma, blixtsnabbt, för det är så självklart.
Pappa håller såklart med. Vi vet alla att mamma är klart smartast i familjen, det är inte ens en tävling och har aldrig varit.
Pappas bekant frågar honom om jag är lika smart som mamma.
Jag svarar lika snabbt nej, pappa dröjer någon halvsekund innan han svarar nej. * Han säger något mer här som jag inte riktigt minns, något i stil med att nej, riktigt lika smart som mamma är jag ju inte, även om det nog är hyfsat nära, fattas några procent där.
Ja, säger jag och ler milt. Jag har ju dina gener också.



* (Detta är inte en prestigeförlust från min sida, jag kommer aldrig vara lika smart som mamma och har sedan länge accepterat detta, men jag hyser kanske förhoppningar om att vara smartare än pappa vid samma ålder).