väg 111

Vi var i Höganäs idag och urnsatte mormor. Vädret var fint. Urnan var diskret, sten, såg ut som ett ekollon. Jag tänkte på hur konstigt det är att mormor ligger i den. Hur overkligt det fortfarande känns, både känslomässigt och rent fysiskt. Jag förstår ju hur det går till men det är en sådan underlig känsla.
Det känns fint att veta var hon är nu. Även om jag vet att hennes personlighet inte är i en urna i Höganäs känns det bättre att ha ett ställe att besöka henne på än att inte ha det. (Jag skulle givit det känns som vad som helst för att få sitta i hennes kök och käka mackor och dricka oboy medan hon pratar om sin balkong och påtar runt och matar fåglar, hittar några små smultron på smultronplantan, vänder sig om och bjuder mig på alla och ler. Hon log mycket). Nu åker jag till Höganäs istället, i framtiden. Efter att urnan sänkts ner stod vi och tittade en stund. Det var ett djupt hål och det kändes ganska makabert. De hade lagt en krans runt hålet (det var fint av dem) med grankvistar och blommor och runt hela häcken satt det jättemånga nyckelpigor. Jag har inget specifikt minne av mormor och nyckelpigor, men det kändes ändå stabilt.
Efter urnsättningen tittade vi runt i Höganäs. Jag fyndade lite på Kupan, vi åt mackor och kakor på Kakboden och sedan åkte vi till Höganäsoutleten och kollade på porslin. På väg hem var skyltarna helt fel och jag körde in i ett industriområde. Till slut hamnade vi i Väsby där mamma gick i skolan som liten. Efter ett tag kom vi vidare till väg 111. En bit från Sofiero kom det en väg från höger. Jag åkte rakt fram och bilen till höger (som hade väjningsplikt, mind you) tyckte att det skulle var en bra idé att stå still en stund och sedan försöka svänga vänster, trots att vägen han ville korsa var en 90-väg. Jag lade märke till honom när han stod still och tänkte "okej, bra, han rör sig inte". Sekunden efter gjorde han det, jag trampade på bromsen hårt som fan och tutade. Lyckades stanna innan jag hann köra rätt in i honom. Fy fan vad ont i magen jag fick. En sådan jävla tur att jag 1) inte körde in i den jävla idioten (jag hade kört in framdelen eller kanske förardelen), 2) inte blev påkörd bakifrån (hade inte riktigt tid att kolla huruvida någon var bakom mig eller inte när jag panikbromsade). Gud, jag var så jävla förbannad. Föraren gav mig någon snabb, nonchalant "jaha, den svängen funkade inte"-blick och jag kokade av ilska. Jag var så jävla nära att köra in i honom för att han inte vet vad fan väjningsplikt och avståndsbedömning är för något. Så jävla skärrande. Jag hatar bilister.

Nu är jag i alla fall hemma igen, utan krock, och försöker mig på skolarbete. Inte helt motiverad.