om det här med att lämna ut sig och få blank stare tillbaka

Jag har glömt hur det är att vara en. Jag märkte det när jag lagade mat. Mängden mat blev bara större och större, trots att jag höll tillbaka. Mängden för två är inpräntad i mina fingrar, i mitt balanssinne. Jag kan inte laga mat för en, för vi är alltid två. När jag stod framför spisen tänkte jag på hennes dag. Effektiviteten. Jag är inte effektiv längre, jag är affektiv. Jag känner, nästan hela tiden. Jag måste dela med mig av känslan, jag måste ropa om roliga saker i tidningen, jag måste få dela solnedgången och tomaten som ser ut som en gubbe och jag måste få dela alla bubblande ord. Jag måste hålla om länge länge och viska att inget någonsin får ändras. Det är den bästa tiden, de bästa tillfällena.
Men det slog mig inte förrän idag. All tid som går åt saknaden när apelsinhalvan är iväg.

Det var inte så innan. Innan två visste jag inte tiden som gick åt. Det var lättare att vara effektiv. Det gick lätt att stänga av, mycket. Behöver inte tänka känna, bara göra. Skriva hemuppgifter, städa upp, bränna skivor, följa med och handla. Bara göra. Jag kan inte göra längre, jag känner för mycket. Jag har blivit känslomonstret. Jag är ängslig, för det finns så mycket att förlora. Jag tänker för mycket, hela tiden. Kan inte stänga av. Kan inte vara lika känslokallt effektiv längre. Och jag säger inte att jag saknar det, jag säger bara att jag inte ens minns hur det var. Och att det kanske hade varit praktiskt ibland. Men givetvis totalt inte värt det.