brain bug/apelsinblomma

Det känns så splittrat, det är så mycket åt så olika håll just nu. Egentligen vill jag bara skriva allt i punktform men det är inte värdigt nog alla delar av berättelsen.

Jag köpte kläder för alldeles för mycket pengar, men jag ville ha dem, och man kanske kan säga att jag hade råd, kanske inte. Jag är så dålig med pengar, det är mycket barnsligt och oansvarigt.

Jag tror jag får pikar för att jag utbildar mig till något som andra tycker är ointressant, ger dålig lön och har för många sökanden per plats. Men jag vill ju. Och jag tvivlar egentligen inte, jag skäms inte, det är inte alls något sådant, det är bara det där totala ointresset när man säger vad man går för utbildning. Det är alltid "Jaha", döda ögon, och raskt vidare till något roligare, som vin, strömming eller NU KAN ALBIN GÅ.

Mitt hår är fult och något måste göras. Jag skulle vilja färga om men kan inte för jag tror jag har blivit allergisk mot hårfärgen. Jag vill ha något lagom lockigt, fluffigt men det blir bara ugly hela tiden. Längden är ganska lagom men jag känner ändå att jag antingen vill låta det växa långt eller bara klippa av allt (jag har inte klippt mig på länge, det kliar i fingrarna). Å andra sidan klipper jag alltid får mycket, känner mig jätteful i någon månad och hatar mig själv.

Var i mormors lägenhet idag igen. Det är en så konstig känsla. Allt ser ut som vanligt, luktar som vanligt. Det är bara mormor som inte är där och möter en. Sitter i soffan och ler, tittar på tv (Glamour, Star Trek, Våra bästa år). Frågar hur man mår, erbjuder mackor. Det är så konstigt och jag är rädd för att varje gång jag är där är den sista. Att jag inte har fått ta farväl ordentligt, att jag inte riktigt har förstått än. Jag saknar henne så. Idag var vi där för att välja ut saker vi ville behålla. Det känns så konstigt att allt ska försvinna. Att vi ska ta och bevara och använda saker vi vill ha och att vi måste göra oss av med resten. Sälja, skänka till någon organisation. Att vi inte bara kan bevara lägenheten och allting precis som det är för alltid. Jag ville ta bilder för att komma ihåg den, men jag kunde inte. Jag fick med mig några fina väskor hem och jag hittade några böcker och en byrå. Jag hittade den lilla anteckningsboken hon hade där hon skrev saker om mig ibland. Det var fint. Jag har sett den innan för hon har visat den för mig och vi har skrivit och läst i den tillsammans. Jag ska bevara den. Jag och mamma tittade på gamla bilder av mormor, från att hon var bebis till någonstans i mitten av tonåren. Hon var så fin. Det är fortfarande ofattbart svårt att förstå att jag inte får träffa henne igen.