om jag ser en till spetströja från monki måste jag döda någon

Jag dricker mycket varm choklad. Jag tänker på Marie Antoinette. Det var ett tag sedan jag såg filmen nu. Jag har tänkt mycket på vissa färger den senaste tiden. Och vissa tyger. Sommarfärger, kanske. Puderrosa och gräddvitt och någon fin ljust blågrå. Jag tänker på skira kjolar och klänningar och lager och 20-talsdesign och paljetter och glitter och stenar. Alltid i vitt eller någon konstig grå. Grovstickade halsdukar, grovstickade strumpbyxor, finstickade koftor. Ull och det där skira, genomskinliga man måste ha underkjolar till. Jag vet att det är gammalt nu, men jag har tänkt på det så länge att det känns som år. Jag har en kjol som passar där, fast den är svart. Men svart är också bra. Svart och grått och naturvitt och rosa. Aldrig kritvitt. Något gräddigt. Och den där ljusblå. Jag kan bara inte släppa den. Glittrande stenar, pärlor. Min slitna väska med snäckformen. Jag såg en fantastisk väska, en läderclutch i en konstig rosa nyans, med läderrosetter. Det låter så smaklöst men den var så vacker. Det virvlade. Jag hade inte råd att köpa den och så försvann den. Det var plågsamt, den sammanfattade känslan av allt det här så mycket och så precist att jag inte trodde att den var på riktigt först. Här är den. Jag dör av att se den, måste få tag på den. Men jag tänker på den, på alla gråsmutsiga rosa och ibland lite på guld och silver och så på alla de färger jag tyckte var tråkiga innan, som nyanser av beige. Volanger. Påfågelsfjädrar. Små väskor med påfågelsmönster i silketyg. Jag tänker fortfarande på jättestora broscher med en massa stenar, på art deco-broscher, på vackra, högklackade skor jag inte kan gå i. På skor av mocka med satinsnören. Och ibland tänker jag på spets, men det verkar ju mest vara en omöjlighet att undgå det nu, och all spets jag ser är så fel och så tacky. Jag vet inte vem som fångat känslan bäst, i klädväg. Plümo ibland, NoaNoa ibland, kanske Anthropologie ibland. Topshop sällan men ibland precis. Det känns väldigt såhär, lite såhär, ganska såhär, mycket såhär. Jag vet inte, det är svårt. Jag har burit med mig känslan så länge och bara låtit mig uppfyllas av den. Den är så svår att definiera. Men det är något med det som känns genuint vackert. Som de tunna, genomskinliga blusarna med knytkragar. Som färgerna i H&Ms Trend-kollektion. Jag vet inte, det låter så töntigt när jag säger det. Men det känns så hårt. Det känns i varje del när jag ser något puderrosa eller pistagegrönt igen. Och känslan försvinner inte.